Snöängelns blogg

Har sjungit i kör under större delen av uppväxten. Kanske är det därför jag ser fram emot och har grymt höga förväntningar på TV4:s Körslaget.

Tekväll hos kusinen är som bomull för själen. Ibland inser man hur bra man har det. Så var det i kväll.

Foten gör ont. Inte ens ett mer eller mindre konstant besök i vindimman lindrar. Likt Jesus får jag också lida under påsken.

Min lill-kusin ville alltid tävla om vem som såg flest kändisar när vi förr om åren var i huvudstaden.
På mindre än en timma såg jag i dag, från mitt skrivbord, Måns Herngren, Jonas Inde och Sibel. Hade det här varit förr om åren hade jag tagit hem dagsvinsten.

Ferrys "pillesnas i vas" kostar nu helt plötsligt 2 500 kronor. Priset har gått upp med 600 spänn på kort tid (se tidigare inlägg).
Är det tecken på enorm efterfrågan?
Kanske dags för Björn att lägga skidskyttet på hyllan isf och bli designer på heltid?

Kalla mig köttklubban. Hela min vänstra fot ser nämligen ut som en.
Trampade tydligen snett o det grövsta och slet av ett ledband i fotleden.
Svullen och trasig, foten är som en blå boll.
Rörelsestatus: Noll flex. Haltar fram sakta. Då menar jag verkligen haltar. Och sakta.
Smärtstatus: Förbannat ont och käkar värktabletter som smågodis. 
I morgon börjar nya jobbet. Snygg entré jag kommer att göra.

Syrran utsåg helgens sämsta raggningsreplik:
-Är du nervös? frågade snubben.
 Under melodifestivalomröstningen.

Karl-Petter skrällde tydligen i Let´s dance i kväll. Och slog ut Danny.
Orsaken: Min farmor lägger alla sina pensionsslantar och sparpengar på att ringa och rösta på grisbonden K-P. Jag lovar, det är VERKLIGEN så.

Helg = ledig = upptagen = blogguppehåll.

Nu vill man införa nollvision mot självmord. Har inspiration hämtats från nollvision mot dödsolyckor i trafiken? I såna fall känns det väl så där med tanke på den visionens utfall.

Det vankas tydligen en överraskning för fröken Snöängeln snart. Har hon hört. 
Och vad hon älskar överraskningar. Men är så galet nyfiken att hon håller på att spricka.
Pallar nog inte att vänta. Men egentligen finns ju inget val. Får hon veta/ tar reda på vad överraskningen är så, ja då är det ju ingen överraskning längre.

Har grava sömnproblem just i natt. Surfar därmed runt. Hamnade på svt.se och gjorde ett tv-personlighets-test. Det här är jag:



Har Luuk också sömnproblem?

Här är mitt bidrag i glass-kampen:

En gång för alla vill jag veta sanningen om varför döden blev ett faktum för min kalla kärlek, lakritspucken. Ett telefonsamtal gav mig det ironiska svaret.
Sommaren 1982 var första gången svenskarna kunde sätta tänderna i en vaniljglass täckt av ett lager med saltlakrits. Petronella Warg, informationsansvarig på GB, berättar för mig att lakritspucken är den glass, som sålt allra bäst genom tiderna. Det var en sådan enorm efterfrågan. Maskinen räckte inte till. Lakritspucken dödförklarades ändå 1993.
För att klara efterfrågan skulle GB bli tvungna att bygga ut fabriken och skaffa en ny maskin. De valde därför att lägga ner tillverkningen istället för att utöka. Försäljningen hade sjunkit lite grann sedan 1982 och GB vågade inte investera eftersom glassen tillverkades i en speciell maskin. De tillverkades nämligen i en lång rulle som sedan skars upp i bitar, helt annorlunda produktion än andra glassar.
Lakritspuckens öde beseglades alltså, ironiskt nog, av att den sålde alltför bra och på grund av att den framställdes i en speciell maskin.

En annan glass som varit populär men som försvann, var Tip Top. Mängder av protestlistor, brev och mejl har kommit till GB under årens lopp.
Efter år av allmänhetens kamp för Tip Top har nu producenterna bestämt sig för att återinföra glassen i sortimentet. Detta trots att även den här glassen är svår att famställa då rispuffarna flyter upp i chokladsmeten. I fabriken måste man hela tiden röra i smeten för annars fastnar det bara puffar på de första glassarna som doppas.

Tack vare Tip Tops återkomst har jag fått upp hoppet för Lakritspuckens comeback. Petronella berättar att många hör av sig och vill ha tillbaka pucken, trots att det är 12 år sedan den försvann, och att populariteten inte försvunnit.
GB funderar på att kolla möjligheterna när det gäller framställning av pucken, produktionen kan ju ha utvecklats sedan sist. Så kom igen: Kampen fortsätter.
(Krönika publicerad i VF)

***
Konstaterar att kampen är över nu. Välkommen tillbaka älskade lakritspuck.

Björn Ferry slutar aldrig förvåna. Inte den här gången heller.
Nog för att våren är både blommornas och kärlekes årstid, men den förklaringen köper jag inte till uppkomsten av Ferrys glaskonst.
Undrar hur det kommer sig att Ferry designat en vas? Men framför allt undrar jag hur det kommer sig att det blev pillesnas i vas? Den största frågan lyder dock: är det ett självporträtt?



För den som gillar det glasade könet finns det på http://www.bjornferry.com/ i webshopen. Kostar 1 900 kronor.

Ett postordergäng slog de hårdbarkade norrländska björklöven. Jag känner sorg i hjärtat och tårar i ögonen.

Tillbaka på måndag eller nåt.

Här är, som utlovat, skoinköp nr 2 och nr 3:

...har smoothie i mun.


Foto: Snöängeln.

En stor näve frysta eko-hallon.
En nästan lika stor näve frysta eko-blåbär.
En halv banan.
Och en klick vanlijyoughurt lätt. 
Mixa.

Ska krypa ner i sängen nu. Men jag vet inte med vem. Bitterfittan eller Lasse Anrell.

Research. Kan vara så jobbig. Så påtaglig. Leta sig in under huden. In i hjärna och hjärta. Kan inte sluta läsa, inte sluta leta. Förstår men ändå inte. Berörd.
Då är ännu inga intervjuer gjorda.

Exempel: när det gäller människor som blivit dåligt behandlade. Helt i onödan. Konkret: när döden blir ett faktum för den vars liv knappt börjat. Familjen blir kvar  i sorg och ilska, när ett liv slarvades bort.

Har rensat strumplådan. Jag undrar varför skilsmässorna bland sockparen är så höga?
Det slår aldrig fel, en massa singelsockor ligger i lådan. Helt ensamma och obrukbara. Och jag har ingen aning om var de förlorade strumporna tar vägen. Nån som tror sig veta?

Det är ju dags för vårstädning av kroppen. Tar tag i insidan också. Fräsch och sund mat alltså.
Potatis- och purjolökssoppa med rivna morätter i. Ja, det fixade jag i kväll i köket. Dessutom hembakat riktigt grovt fiberberikat bröd.

Första löprundan avklarad. I den nya outfit:en. Blodsmak i munnen. Enorma svettningar. Skakiga ben. Och ett något ringrostigt löpsteg. Men jag kan inte skylla på utrustningen. I alla fall inte den matriella. Bara den fysiska.
Nu ska kroppen smörjas.

Nyduschad. Så ren och fräsch som jag kan bli.
Dags att smutsa ner tillvaron lite. Ska lägga huvudet på kudden och läsa "Smuts", av Katarina Wennstam.

Konversation med en norrlänning:

Jag: Jag och Susie ska på riktigt stockholmsmanér ta en powerwalk imorgon.
Han: Hur gör man då?
Jag: Ja, man går, rätt snabbt. En promenad runt staden.
Han: Jaha?
Jag: Ja, asså man går så där hurtigt, motionerar. Och så är man lite piffigt klädd, helst. Eller snyggt sportigt eller casual med en sportig känsla.
Han: (tystnad)
Jag: Å sen när vi har gått länge och hurtigt då ska vi gå och äta någonstans.
Han: Får man dricka öl då?
Jag: Njä, på sin höjd ett glas vin. Åsså äter man typ en supergod sallad eller så.
Han: Men om ni först är ute och motionerar, går ni och äter direkt då, i samma kläder och svettiga?
Jag: Ja, men vi är ju ändå fräscha. Inte äckliga. Sportigt fräscha liksom. Det går bra. Man kan göra så. Man gör så här.
Han: Hmm.
Jag: Jag vet ett ställe med världens godaste sallad, primörsallad med färska handskalade räkor.
Han: Handskalade, öh jaha? (lång tystnad, han funderar nog hur icke handskalade räkor blir skalade och varför handskalade låter mer fint o extravagant. Se kläcker han idén.) Jag ska också starta en restaurang, med handskalade morötter, handskalad gurka och annat som kan skalas.