Motarbetad
Jag är fotad och synad som om jag var värsta sortens terrorist med enda mål i livet att ta mig in och bomba USA. Men tillslut, äntligen, är ackrediteringen uthämtad och provhängd om min hals.
Det mesta har varit tålamodsprövande borta på presscentrat. Hjälpen är alltid längre bort än vad man tror.
Man pratar med en person, två personer, tre personer osv. Alla är förvisso jättetrevliga och säger:
- Jaja, jag ska se för jag vet inget om det här eller det där eller någonting.
De har nog lärt sig på nån funktionärskurs att alltid säga ja och göra det med ett leende. Trolig slogan: Mottagandet ska vara trevligt här i VM-staden Östersund.
Men tyvärr hjälper varken jaja eller ett leende när man hur som inte får någon hjälp i slutänden...
Men sen... helt plötsligt fanns Per(stavning?) där. Han log också men skillnaden var att han greppade tag i frågetecknen och smulade sönder dem til intet.
Dessutom fanns ett helt gäng med ultraschysta gubbar som tipsade och berättade.
Jag gillar gubbar. De ska jag hänga mer med framöver.
Låter bra att du hittat ett gäng gubbar att hänga med, blir lite avundsjuk..
