Snöängelns blogg

Kvarnen i går. Det skulle bli en öl.
Men med tanke på hur suddig spegelbilden var i går när jag väl kom hem, och stod och borstade tänderna, och hur tungt huvudet kändes i morse när jag vaknade så är det bevis på att det blev betydligt mer.
Ändå tyckte jag att jag var ansvarsfull, mot mig själv, när jag hällde över en massa öl till pappa E´s glas.

Trevligt var det. Så klart. Historierna var många. Men kvällens historia blir nog den som handlade om ett finger i en icke namngiven kollegans stjärt och samme kollegas knipförmåga.

Destination norrland, igen, men den senaste gången Luleå. Jobbresa.
Vackert var det när jag och fotografen körde över älven. Och vackrare blev det när det var en sådan där sagodimma över ängarna. Och med det dära speciella ljuset som finns där uppe om kvällarna och nätterna.
Men fasligt vad kallt det var.

Fy fan. Ibland känns det orättvist.
Solen har inte visat sig på många dagar. Nu när den väl gör det så är jag ett vrak. Febersjuk, halsont och öronont.

Ibland är det som att synden straffar en direkt.
Men jag är ju inte syndig. Tycker jag.

Nu har jag köpt rödvitrutigt hyllpapper. Och fått kantspets av mamma.
Garderoben ska få ett lyft. Likaå skafferiet.
Finfint. Bildbevis kommer när det är fixat.

Skäll.
Det fick jag redan veckan innan midsommar. Bloggen hade inte uppdaterats.
Det blev den heller inte under helgen.
Jag har jobbat. Bortajobbat. Och det där med lite tid och dålig tillgång till internetuppkoppling får vara orsakerna.
När jag snart är hemma i stora staden (som förövrigt bara blir mindre och mindre, men mer om det en annan gång) kommer jag säkert få mer skäll.
Om jag inte bloggar.
Därför publicerar jag detta inlägg.
/bloggerskan Snöängeln från en hotellsäng med världens fluffigaste kuddar. Me like.

Jag har sovit illa som fan. Jag har ont i magen som om den var fylld med för mycket magsyra. Huvudvärk två dar i rad och ja, listan kan göras än längre.
Susie ställde diagnos:
-Det är matchen, Spanien-Sverige. Du är nervös.

Nu laddar jag. Därför ska jag ta en alvedon, en omeprazol och en stor kaffe.

Älgen ska få följa med in. Så sa jag ju att det skulle bli hemma hos mig.
Så blev det inte. För älghornen fick inte följa med på planet från norrland. Flygplan tar inte emot stora älghorn. Tydligen.

Så nu återstår att övertala syrran och hennes make att ta de spretiga djuriska tillbehören med sig i bilen vid deras kommande norrlandsroadtrip. Med viss risk att åka fast för tjuvjakt om de stoppas av polisen.

Men de har varit med om underliga frakter förr.

Tror de hade fem platt-tv:s med sig i bilen förra sommaren. Hade de blivit polisstoppade då hade de väl åkt fast för stöld.

Och stax efter 11 september tyckte syrran att det var smart att försöka ta sig genom säkerhetskontrollen på arlanda med en hammare i väskan. Och dessutom bestämt neka att hon hade ett sådant verktyg i bagen. Men efter ett korsförhör klarade hon sig från terrormisstankar.

Älghornen ska nog inte vara ett problem vid närmare eftertanke.

Bussresor är aldrig skoj.
Bussresor mellan Skellefteå och Umeå är verkligen aldrig skoj.
Det brukar mest vara tallskog, och sen lite mer tallskog. Ibland bryts det av med en liten och uppiggande björkdunge.
Men häromdagen när jag åkte var det skoj - eller snarare intressant.
En kvinna klev på bussen och satte sig resolut bredvid en äldre man. De började trevlighetsprata så där som okända gör. Det var väder och vind, och vardagens glädjeämnen och krämpor. Och strax efter de alldagliga krämporna berättade kvinnan att hon var sjukpensionär. Mannen ville visa sitt kunnande i socialiseradets konst och ställde sålunda en följdfrågor:
-Aj då, varför? En olycka? Eller kanske en arbetsskada?
-Nej då. Inte alls. Jag är schizofen, svarade kvinnan rakt och ärligt. Helt öppet.
Ungefär som om det var en influensa, ett magsår eller migrän hon var drabbad av. Helt naturligt. Liksom.

Mina redan stora och utfällda parabolöron växte om möjligt än mer. Helst hade jag velat vända mig om och se mannens reaktion också. Men det gjorde jag inte. Man är väl något så när uppfostrad.
Men det var ett intressant samtal som fortlöpte. Det måste jag säga.

Jag förstår. Ni vill också veta mer. En annan gång kanske. Klockan är för sjutton halv sju snart. Dags att sova.

Det kändes så snopet. När jag klev ur planet var det mulet. Och kallt.
Till skillnad från när jag klev in i flygplanet. Då var det strålande sol. Och varmt.
Jag kände samma sak som piloten. Han sa när vi landade:
- Välkomna till Arlanda flygplats. Nä, nu blev det ju fel, Skellefteå har vi landat i. Det kanske var ett önsketänkande, med tanke på väderskillnaderna.
Trots mitt norrlandspatriotiska sinne kan jag inte annat än önska att jag var kvar i värmen och solen.
Men jag tröstar mig med sällskap och gott rosé.

***

Förra sommaren hade jag rätt hela tiden. Var jag än befann mig, var det strålande sommarväder. Så min sommar -07 var fantastisk. Förstår ingenting när folk säger att den sommaren var en katastrof. Hoppas att den här resan inte är ett tecken för mina kommande väderupplevelser sommaren -08.

Klart att han fick den. Rollen alltså. Jag är så stolt att det lika gärna kunde ha varit min egen bror. Om jag haft en.
Nu är det inte min bror utan kompisens sladdlillebrorsa.
Han fick ett samtal i dag från SVT. Han fick rollen efter alla provspelningar. I höst ska han hänga med Suzanne Reuter.
Hon spelar gud. Han spelar ängel eller nåt. Död. Men vill tillbaka till jorden. Typ. Och snackar därför med gud Suzanne.
Det är bara att gratulera.
Om jag var tretton skulle jag fråga chans på honom. Direkt. Inte bara för rollen. Så klart. Han är den finfinaste trettonåringen som vandrar i ett par skor. Och smartaste. Och snällaste.
Bäst helt enkelt. Den titeln ger jag inte till alla. Bara väldigt få utvalda.

Kul. Fint. Dessa fanns bland DN:s kontaktannonser.

I morgon är det dags. Då ska jag ner på alla fyra. Och skrubba utetrallen och därefter olja in den. Balkongen ska bli som ny.

Skelleftebon har tydligen varit i farten igen. Han har varit på nåt internationellt jippo i Köpenhamn.
Där minglade han runt och pratade strunt. Bland annat så pratade han med en man - John tror jag han hette - där mitt i vimlet.
De pratade engelska med varandra. Snicksnackade så där trevligt, på utrikiska.
Så smög det upp en tredje person, som tydligen kände både Skelleftebon och John. Han sa undrande:
- Varför pratar ni engelska med varandra? Båda snackar ju svenska?

Under helgen blev jag sönderinformerad om Sveriges fofar. Svenska fotbollslandslagets flickvänner och fruar.
Kartläggningen av fofarna - som ofta inte tillåts vara mer än snygga brudar på läktaren eller vid spelarnas sida - fick mig dock att tänka på en två år gammal text. Som jag skrev strax efter att truppen till fotbolls-VM i Tyskland 2006 var uttagen.
Total objektifiering. Total schablonisering. Och hård generalisering. Det gillar jag.

Vad finns det för godbitar i landslaget?

Här är betygsättning på ett urval av de svenska landslagsspelarna i sommarens fotbolls-VM (alla ryms tyvärr inte i den här spalten). Jag har utgått ifrån min egen karlradar. Det kan vara utseendet som ger utslag, ibland är det charm, skicklighet, eller helt enkelt en kombination av olika faktorer. Som i vanliga livet när det gäller karlar alltså. Hur lyckas de leka med mina ögon och fånga min uppmärksamhet och hur mumsigt skulle de smaka?

Fredrik Ljungberg
Radarutslag: Kan ha schysst stil men lite über för ofta. Meterosexuell så det sjuger om det, för stylish helt enkelt.
Godisbitsbetyg: Lösgodis, innehåller allt möjligt. Lätt att plocka i för mycket i påsen, ändå äter man upp det och blir i stället illamående.

Zlatan:
Radarutslag: Näsan är inget plus direkt. Men det är däremot längden, den dryga charmen och det pillimariska smajlet.
Godisbitsbetyg: Hårda reklamgodisar i papper, överraskande eftersom man aldrig vet vad man får för smak.

Henrik Larsson
Radarutslag: Affisch fanns i flickrummet, rastflätorna var exotiska då. Och tydligen har han en underbar personlighet (säger det pojklag som just träffat honom i Barcelona).
Godisbitsbetyg: Skittles, tuggvänliga och exotiska fruktgodisar, samtidigt barnvänliga.

Olof Mellberg:
Radarutslag: Ett sött och grymt utseende på samma gång. En av få som lyckas vara ruggit het i skägg.
Godisbitsbetyg: Gott och blandat, både sött, salt och syrligt.

Erik Edman
Radarutslag: En lite urblekt typisk svennekille. Inte utmärkande. En trolig svärmorsdröm.
Godisbitsbetyg: Sockerbit, medelåldersgodis med en tråkig smak mätt med dagens moderna smaklöksmått.

Christian Wilhelmsson
Radarutslag: En dålig Beckhamkopia, omogen wannabe. "Chippen" vill för mycket och överarbetar ofta sin look.
Godisbitsbetyg: En sådan där barngodispåse typ "Kalle Anka-påse" med allt från tablettask, tuggisar och godissvampar i en enda barnslig röra.

Anders Svensson
Ett snällt utseende med ett ruskigt charmigt leende. Men ändå lite för kompakt, liksom.
Godisbitsbetyg: Söt och frisk fruktkaramell men ofta i en trist form.

Teddy Lucic
Ser mer ut som en medelålders lagerarbetare som lever i ett ekorrhjul än en aktiv och betald fotbollsspelare.
Godisbitsbetyg: AKO kola, seg och har funnits med länge.
(Publicerad i VF.)

Vissa jobb gör att man blir galen. Andra gör att man blir galnast.
I dag var galenskapen riktigt hög. Så hög att jag bara kunde skratta åt det.
Men det löste sig. Typ. I alla fall.

Nu är det andra bullar. Eller snarare inga bullar alls.
De där bullarna nedanför ryggen och just ovanför rumpan ska väck (lovehandles bye bye). Och inga fler kanelbullar eller annat inmundigande som är bullkroppsskapande. 

Körde ett ok intervall-pass i kväll.
Jag får väl vara nöjd med betyget ok över min insats, eftersom konditionsträningen på intet vis varit varken  prioriterad eller kontinuerlig.



Mina knän var på min sida i dag, menisken låg på sin rätta plats. Och skorna känns som mokasiner med inbyggda moln att studsa fram på. Såna dagar är det fatiskt nästan trevligt att springa. Men bara nästan.

Jag är och förblir nog en ryss-gyms fantast. I en sliten källare med 80-tals känsla och steroidsnubbar iklädda färgglada byxor som både är vida och smala på samma gång.
Det är konstigt nog där jag tränar som bäst och därför mest gärna.