Snöängelns blogg

Skäll.
Det fick jag redan veckan innan midsommar. Bloggen hade inte uppdaterats.
Det blev den heller inte under helgen.
Jag har jobbat. Bortajobbat. Och det där med lite tid och dålig tillgång till internetuppkoppling får vara orsakerna.
När jag snart är hemma i stora staden (som förövrigt bara blir mindre och mindre, men mer om det en annan gång) kommer jag säkert få mer skäll.
Om jag inte bloggar.
Därför publicerar jag detta inlägg.
/bloggerskan Snöängeln från en hotellsäng med världens fluffigaste kuddar. Me like.

Jag har sovit illa som fan. Jag har ont i magen som om den var fylld med för mycket magsyra. Huvudvärk två dar i rad och ja, listan kan göras än längre.
Susie ställde diagnos:
-Det är matchen, Spanien-Sverige. Du är nervös.

Nu laddar jag. Därför ska jag ta en alvedon, en omeprazol och en stor kaffe.

Älgen ska få följa med in. Så sa jag ju att det skulle bli hemma hos mig.
Så blev det inte. För älghornen fick inte följa med på planet från norrland. Flygplan tar inte emot stora älghorn. Tydligen.

Så nu återstår att övertala syrran och hennes make att ta de spretiga djuriska tillbehören med sig i bilen vid deras kommande norrlandsroadtrip. Med viss risk att åka fast för tjuvjakt om de stoppas av polisen.

Men de har varit med om underliga frakter förr.

Tror de hade fem platt-tv:s med sig i bilen förra sommaren. Hade de blivit polisstoppade då hade de väl åkt fast för stöld.

Och stax efter 11 september tyckte syrran att det var smart att försöka ta sig genom säkerhetskontrollen på arlanda med en hammare i väskan. Och dessutom bestämt neka att hon hade ett sådant verktyg i bagen. Men efter ett korsförhör klarade hon sig från terrormisstankar.

Älghornen ska nog inte vara ett problem vid närmare eftertanke.

Bussresor är aldrig skoj.
Bussresor mellan Skellefteå och Umeå är verkligen aldrig skoj.
Det brukar mest vara tallskog, och sen lite mer tallskog. Ibland bryts det av med en liten och uppiggande björkdunge.
Men häromdagen när jag åkte var det skoj - eller snarare intressant.
En kvinna klev på bussen och satte sig resolut bredvid en äldre man. De började trevlighetsprata så där som okända gör. Det var väder och vind, och vardagens glädjeämnen och krämpor. Och strax efter de alldagliga krämporna berättade kvinnan att hon var sjukpensionär. Mannen ville visa sitt kunnande i socialiseradets konst och ställde sålunda en följdfrågor:
-Aj då, varför? En olycka? Eller kanske en arbetsskada?
-Nej då. Inte alls. Jag är schizofen, svarade kvinnan rakt och ärligt. Helt öppet.
Ungefär som om det var en influensa, ett magsår eller migrän hon var drabbad av. Helt naturligt. Liksom.

Mina redan stora och utfällda parabolöron växte om möjligt än mer. Helst hade jag velat vända mig om och se mannens reaktion också. Men det gjorde jag inte. Man är väl något så när uppfostrad.
Men det var ett intressant samtal som fortlöpte. Det måste jag säga.

Jag förstår. Ni vill också veta mer. En annan gång kanske. Klockan är för sjutton halv sju snart. Dags att sova.

Det kändes så snopet. När jag klev ur planet var det mulet. Och kallt.
Till skillnad från när jag klev in i flygplanet. Då var det strålande sol. Och varmt.
Jag kände samma sak som piloten. Han sa när vi landade:
- Välkomna till Arlanda flygplats. Nä, nu blev det ju fel, Skellefteå har vi landat i. Det kanske var ett önsketänkande, med tanke på väderskillnaderna.
Trots mitt norrlandspatriotiska sinne kan jag inte annat än önska att jag var kvar i värmen och solen.
Men jag tröstar mig med sällskap och gott rosé.

***

Förra sommaren hade jag rätt hela tiden. Var jag än befann mig, var det strålande sommarväder. Så min sommar -07 var fantastisk. Förstår ingenting när folk säger att den sommaren var en katastrof. Hoppas att den här resan inte är ett tecken för mina kommande väderupplevelser sommaren -08.

Klart att han fick den. Rollen alltså. Jag är så stolt att det lika gärna kunde ha varit min egen bror. Om jag haft en.
Nu är det inte min bror utan kompisens sladdlillebrorsa.
Han fick ett samtal i dag från SVT. Han fick rollen efter alla provspelningar. I höst ska han hänga med Suzanne Reuter.
Hon spelar gud. Han spelar ängel eller nåt. Död. Men vill tillbaka till jorden. Typ. Och snackar därför med gud Suzanne.
Det är bara att gratulera.
Om jag var tretton skulle jag fråga chans på honom. Direkt. Inte bara för rollen. Så klart. Han är den finfinaste trettonåringen som vandrar i ett par skor. Och smartaste. Och snällaste.
Bäst helt enkelt. Den titeln ger jag inte till alla. Bara väldigt få utvalda.